Hur mycket kan man ge i en relation som erbjuder så lite ömsesidighet?
Den frågan har jag börjat ställa mig nu-18 år senare.
Jag har under våra år tillsammans alltid fått känna skuld över att jag alltid fick så mycket som barn, medan han aldrig fick något. Jag kan förstå att han gärna vill lägga lite av sin lön på sig nu. Men det jag inte kan förstå är när man sätter sina behov av att man VILL HA något framför sina barns behov att de MÅSTE HA något.
Jag har blivit ganska duktig på att trolla med pengar för att kunna köpa smink, hårgrejer, strumpor, medicin samt hålla barnen med en slant till skolan då och då, medan han ser det som viktigare att äta ute eller köpa något som ska "sticka i andras ögon".
Självklart vill jag inte ha det så här. Men när man har levt så här så länge så är detta helt plötsligt ett normalt förhållande för mig, medan de igentligen normala förhållanden kan te sig helt ofattbara i mina tankar. Framför allt när jag hör mina vänner berätta att de har köpt ditten och datten till sig eller sina barn - det skulle jag aldrig "våga" utan att i några dagar ha övervägt hur jag ska lägga fram frågan och sen ha några bra motargument då jag vet att det oftast blir tjafs att "han ska unna alla andra allt men aldrig får unna sig själv något"...